”Våra söner plundras på sina organ”
μεταμόσχευση σκάνδαλο
Palestinier anklagar Israels armé för att stjäla kroppsdelar från sina offer. Här berättar Donald Boström om den internationella transplantationsskandalen – och hur han själv blev vittne till övergrepp på en 19-årig pojke.
Jag är vad ni kan kalla en ”matchmaker”, sa Levy Izhak Rosenbaum från Brooklyn, USA, i en hemlig inspelning med en FBI-agent som han trodde var en kund. Tio dagar senare, i slutet på juli i år arresterades Rosenbaum i samband med att en stor korruptionshärva avslöjades i New Jersey: rabbiner, folkvalda och betrodda tjänstemän hade i åratal sysslat med pengatvätt och illegal organhandel, vilket nu rullades upp likt ett Sopranos nätverk. Rosenbaums matchmaking handlade allltså inte om romantik, utan om att köpa och sälja njurar från Israel på svarta marknaden. Enligt egen utsago köper han organen från mindre bemedlade människor i Israel för 10 000 dollar och säljer dem till desperata patienter i USA för 160 000 dollar. Den lagliga väntetiden för njurar är i medeltal nio år.
Anklagelserna har skakat om amerikansk transplantationsindustri. Om detta är sant, är det första gången organtrafficking dokumenteras i USA, säger experter i tidningen New Jersey Real-Time News.
På frågan hur många organ han sålt svarar Rosenbaum: Quite a lot. Många. Och jag har aldrig misslyckats, skryter han vidare. Hans verksamhet har pågått under mycket lång tid.
Francis Delmonici, Harvardprofessor i transplantationskirurgi, och styrelsemedlem i National Kidney Foundation’s Board of Directors, säger i samma tidning att liknande organtrafficking som i Israel pågår också på andra ställen i världen. Uppskattningsvis är det 10 procent av de 63 000 njurtransplantationerna i världen som görs illegalt, säger Delmonici.
Heta länder för den här illegala verksamheten är Pakistan, Filippinerna och Kina, där man tror att organen tas från avrättade fångar. Men starka misstankar finns också hos palestinier att deras unga män har fångats in, och som i Kina och Pakistan ofrivilligt fått agera organreserv innan de dödats. En mycket allvarlig misstanke som har tillräckligt många frågetecken för att ICJ, International Court of Justice, absolut borde inleda en undersökning om huruvida det handlar om israeliska krigsförbrytelser.
Israel har återkommande hamnat i blåsväder för sitt oetiska sätt att handskas med organ och transplantation. Länder som bland annat Frankrike avbröt organsamarbetet med Israel redan på nittiotalet, och Jerusalem Post skrev ”att övriga länder i Europa väntas följa Frankrikes exempel inom kort”.
Hälften av de nya njurar som israeler fått inopererade sedan början på 2000-talet har köpts illegalt från Turkiet, Östeuropa eller Latinamerika. Israeliska hälsovårdsmyndigheter har full kännedom om verksamheten, men gör inget för att stoppa den. 2003 framkom vid en konferens att Israel är det enda västlandet vars läkarkår inte fördömer den illegala organhandeln eller vidtar några rättsliga åtgärder mot de läkare som deltar i den brottsliga hanteringen. Tvärtom är chefsläkare på de stora sjukhusen inblandade i de flesta illegala transplantationerna, enligt Dagens Nyheter (5 december 2003).
I ett försök att komma tillrätta med organbristen i landet gick Israels dåvarande hälsominister, Ehud Olmert, ut i en stor kampanj sommaren 1992 för att få den israeliska befolkningen att ställa upp som organdonatorer. En halv miljon pamfletter spreds i lokaltidningarna där medborgarna uppmanades skriva på att donera sina organ efter sin död. Ehud Olmert var själv den första att skriva på.
Redan ett par veckor efter skrev Jerusalem Post att kampanjen gett ett lyckat resultat. Inte mindre är 35 000 personer hade skrivit på, vanligen är det 500 i månaden. I samma artikel skrev journalisten Judy Siegel att gapet mellan tillgång och efterfrågan fortfarande var stort. Kön till njurtransplantationer var 500 personer, men endast 124 personer kunde opereras. Av 45 personer i behov av en ny lever hade endast tre personer möjligheten att kunna opereras i Israel.
Samtidigt som denna organkampanj pågick försvann unga palestinska män som levererades tillbaka nattetid till sina byar fem dygn senare, döda och uppsprättade.
Talet om de uppsprättade kropparna förskräckte befolkningen på Västbanken och Gaza. Det talades om en dramatisk ökning av unga män som försvann, med därpå följande nattliga begravningar av obducerade unga män.
Jag var i området och arbetade med en bok när jag ett antal gånger blev kontaktad av FN-anställda som var oroade över utvecklingen. De som kontaktade mig menade att organstöld faktiskt ägde rum, men att de var förhindrade att agera. På uppdrag av ett tv-bolag reste jag därefter runt och talade med ett stort antal palestinska familjer på Västbanken och Gaza som menade att deras söner blivit bestulna på organ innan de dödades. Ett av de exempel jag träffade på under denna kusliga resa var den unge stenkastaren Bilal Achmed Ghanan.
Klockan närmade sig midnatt när motorljuden från den israeliska miltärkolonnen hördes i utkanten av den lilla byn Imatin på norra Västbanken. Byns tvåtusen invånare höll sig mangrant vakna och stod som tysta skuggor i mörkret. Några låg på hustaken, andra stod bakom sina gardiner, hus eller träd som gav skydd i mörkret under utegångsförbudet men ändå erbjöd fri sikt mot det som skulle bli gravplats åt byns första martyr. Militären hade brutit all elektricitet runt byn och området var avstängt militärt område – inte en katt kunde röra sig utomhus utan att riskera livet. Mörkrets bedövande tystnad bröts bara av stillsamma snyftningar och jag minns inte om det var av kyla eller spänning vi huttrade. Fem dagar tidigare, den 13 maj 1992, hade en israelisk specialstyrka lagt sig i bakhåll i byns snickeri. Personen som specialstyrkan hade i uppdrag att oskadliggöra var 19-årige Bilal Achmed Ghanan, en av de aktiva palestinska stenkastande ungdomar som gjorde livet surt för israels ockupationsmakt.
Bilal Ghanan var som en av de ledande stenkastarna efterlyst sedan ett par år. Det innebar att han tillsammans med andra efterlysta stenkastargrabbar bodde under bar himmel uppe i Nablusbergen. Att bli infångad betydde döden, och alla berättelser om den föregående tortyren gjorde inte saken bättre. Således höll de sig i bergen. Men av någon anledning tog Bilal sig ner från bergen en dag och vandrade oskyddad genom byn förbi snickarens hus denna olycksaliga dag i mitten på maj. Varför han kom ner just denna dag kunde inte ens Talal, hans äldre bror svara på, kanske var maten slut och förråden behövde fyllas på.
Allting gick planenligt för den israeliska specialstyrkan. De fimpade cigaretterna, lade ifrån sig Coca-Cola-burkarna och siktade i lugn och ro genom det trasiga fönstret. När Bilal var tillräckligt nära var det bara att trycka av. Det första skottet träffade i bröstet. Enligt bybor som bevittnade händelsen sköts han sedan med ett skott i var ben. Därefter sprang två soldater ner från snickeriet och sköt honom ytterligare en gång i magen. Slutligen tog de Bilal i fötterna och släpade honom de 20 stegen uppför snickeriets stentrappa. Byborna berättar sedan att folk från både FN och Röda Halvmånen som befann sig i närheten och hört skottlossningen hade begett sig till platsen för att ta hand om den skadade. Argumentationen om vem som skulle ta hand om offret slutade med att den israeliska styrkan lastat in den svårt skadade Bilal i en jeep och kört iväg till byns utkant. Där väntande en militärhelikopter som forslade iväg Bilal mot ett för hans anhöriga okänt mål.
Fem dygn senare kom han tillbaka i mörkret, död och inlindad i gröna sjukhustyger. När militärkolonnen som hämtat Bilal från obduktionscentrat Abu Kabir utanför Tel Aviv stannar vid platsen för Bilals sista vila kände någon igen den israeliske militära ledaren för gruppen som kapten Yahya. ”Den svåraste av dem alla” viskade personen i mörkret i mitt öra. När kapten Yahyas mannar lastat av kroppen och bytt det gröna tyget mot ett ljust bomullstyg, valdes några manliga släktingar för att utföra jobbet – att gräva jord och blanda cement.
Tillsammans med de skarpa ljuden från spadarna hördes enstaka skratt från soldaterna som i väntan på att få åka hem drog några vitsar för varandra. När Bilal läggs ner i graven blottades hans bröst och plötsligt stod det klart för de få närvarande vilka övergrepp han utsatts för. Bilal var långt ifrån den förste som begravdes uppskuren från buken upp till hakan och spekulationerna om avsikten hade tagit fart.
De drabbade palestinska familjerna på Västbanken och Gaza var säkra på vad som hänt deras söner. Våra söner används som ofrivilliga organdonatorer, sa släktingar till Khaled från Nablus till mig, liksom mamman till Raed från Jenin och morbröderna till Machmod och Nafes från Gaza, som samtliga varit försvunna ett antal dygn och kommit tillbaka nattetid, döda och obducerade.
– Varför kvarhåller de annars kropparna upp till fem dygn innan vi får begrava dem? Vad hände med kropparna under tiden? Och varför blir de obducerade när dödsorsaken är uppenbar, och i samtliga fall mot vår vilja? Och varför kommer kropparna tillbaka nattetid? Och varför med militäreskort? Och varför stängs områdena av under begravningen? Och varför bryts elektriciteten? Frågorna var många och upprörda från Nafes morbror.
De anhöriga till de dödade palestinska männen hyste inte längre några tvivel om saken.
Talesmannen för den israeliska armén menade tvärtom att påståenden om organstöld var påhitt av palestinier. Alla palestinier som dödats blir rutinmässigt obducerade, menar han.
Bilal Achmed Ghanem var en av 133 palestinier som dödades på olika sätt det året. Enligt den Palestinska statistiken var dödorsakerna följande: Skjuten på gatan, explosion, misshandel, tårgas, avsiktligt påkörd, hängd i fängelset, skjuten i skolan, dödad i bostaden etcetera. Av de 133 dödade personerna i åldrarna fyra månader till 88 år var det 69 stycken som obducerades, det vill säga endast hälften av de döda. Den rutinmässiga obduktionen av dödade palestinier, som arméns talesman talat om stämmer inte i verkligheten på de ockuperade områdena. Frågorna kvarstår.
Vi vet att behovet av organ i Israel är stort, att en omfattande illegal organhandel pågår, att det skett under lång tid, att det sker med myndigheternas goda minne, att högt uppsatta läkare på de stora sjukhusen deltar, liksom tjänstemän på olika nivåer. Och vi vet att palestinska unga män försvann, att de fördes tillbaka fem dygn senare under hemlighetsmakeri på natten, uppsprättade och hopsydda.
Dags att bringa klarhet i denna makabra verksamhet om vad som försiggår och vad som försiggått på de av Israel ockuperade områdena sedan intifadan startade.
Donald Boström är journalist, fotograf och författare till bland annat reportageboken Inshallah (Ordfront förlag 2003).
